MOBILTELEFONI
Sverige var först i världen med mobil telefoni. Det första mobilsamtalet genomfördes 1950 av ingenjör Sture Lauhrén och var till fröken Ur.
Det första mobiltelefonisystemet i Sverige kom 1956 och kallades MTA (Mobil Telefonisystem version A). (Senare kom även MTB och MTC. MTC utvecklades till NMT450). Antalet abonnenter var lågt och uppgick till några hundra. Det fanns tre basstationer, belägna i Stockholm, Göteborg och 
Malmö. Mobiltelefonerna hade manuellt kopplade växlar, det vill säga en telefonist kopplade samtalet vidare till det fasta telefonnätet. Apparaternas tyngd, volym och strömbehov gjorde att de måste monteras i en bil, varför de ofta även kallades "biltelefoner". Den huvudsakliga benämningen blev dock ”Mobiltelefon” som fortfarande används även för dagens ficktelefoner.
I det mobila nätet finns i huvudsak komponenterna mobilstation (MS), basstation (BTS) och en mobilväxel (MSC). Mobilstationen kommunicerar med basstationen via ett luftgränssnitt (radiolänk). Det är de elektromag
netiska vågorna som överför informationen i luftgränssnittet. Basstationen kommunicerar med MSC-växeln via ett varierande gränssnitt (radiolänk, koppar- eller optokabel).
Den mobila stationen består av själva mobiltelefonen och ett så kallat SIM-kort (subscriber identity module). Det är kortet som innehåller telefonitjänsten, det vill säga användaren kan sätta in kortet i en annan mobiltelefon och samtala som vanligt. Det är basstationen som tar emot signaler från mobilstationen. Mobilväxeln fungerar ungefär som den ordinära växeln i det fasta telefonnätet. Denna växel ser till att samtalen leder till rätt destination.